Ett riktigt hundliv

Att vara valp är faktiskt inte fullt så enkelt som man kan tro -- om det var så enkelt varför skulle min matte-människa då ha en massa böcker om hundar, valpar, hundens psykologi och mattes psykologi, varför skulle hon då ha en massa filmer om att skaffa valp och varför skulle hela min familj sitta och titta på alla hund/valp program som finns på TV? För att inte tala om alla timmar min matte-människa ägnar i telefon att tala om valpar och hur man gör med valpar. Hon skulle kunna fråga MIG - jag är ju ändå valp men nej då - det ska läsas och pratas och frågas...

Ibland känner jag mig lite tvingad att göra något som förbluffar min matte-människa så att hon kan få lite nytta av alla sina böcker och telefonsamtal, men för det mesta känner jag att min matte-människa är så snäll att jag måste ge henne all hjälp hon kan få.

Jag är ganska duktig på att vara valp och mina människor är ganska duktiga på att vara människor. Ibland undrar jag vad de gör och ganska ofta - nästan hela tiden faktiskt - så undrar de vad jag gör...

Väldigt ofta hör man mina människor ropa till varandra : Vad gör han?
I början undrade jag när den där HAN skulle dyka upp, men nu börjar jag tro att antingen har de hittat på honom eller så är det jag, just det JAG, Hampus-valp! Jag vet hela tiden var jag är så jag fattar inte riktigt varför de frågar så ofta om det är så att de menar mig.

Men mina männískor blir så glada när jag hoppar fram när de frågar var HAN är så jag låter dem hållas, ropa på ni, så hoppar jag fram, brukar jag tänka - väldigt ofta kommer de också med en liten godsak när jag hoppar fram så det är en rätt lönsam sysselsättning för mig.
Gömma sig bakom soffan, vänta, tugga lite på ett soffben, lyssna , jo där kom det VAR ÄR HAN, vänta lite till annars blir deet inget godis, MEN VAR ÄR HAN, ja då hoppar jag fram och där ja, där kom godbiten och duuuuktig Hampus -valp. Just så går det till ofta hemma hos oss och det är ju rätt kul så jag går ganska ofta bakom sofffor och skåp och så!